Så här i Nobelpristider kommer jag att tänka på en annan sak som en gång bar den berömde svenske entreprenörens namn: nattåget Alfred Nobel från Stockholm C till Hamburg Hbf.
Det är någonting särskilt med järnvägar och med tågresande. De har förmågan att väcka känslor av nostalgi och längtan. Det gäller kanske inte för alla människor. Men jag undrar ändå vem som kan bli berörd på motsvarande sätt av en flygplats!
Järnvägarnas charm ligger naturligtvis till stor del i själva tågresandets natur. Även om en resa med någon av SJ:s dubbeldäckarvagnar en regnig dag i december knappast kan vara särskilt njutningsfull för någon, är en tågresa alltid något helt annat än en resa med flyg, eller för den delen med bil. Resandet är mera påtagligt med tåg, det är helt enkelt mer av just resande. Man kan i lugn och ro betrakta landskapet utanför, naturen, städerna, stationerna. Varje järnvägsstation har sin egen karaktär, arkitektur och charm. Med flyget är det något helt annat. Man kliver på och efter ett mer eller mindre stort antal tråkiga eller i värsta fall obehagliga timmar är man framme på en flygplats lika trist som den man lämnat. Bekvämligheten ligger i hastigheten, men resandet i sig är inte det minsta angenämt.
En annan sak med tågen är materielens livslängd. En järnvägsvagn kan utan svårighet vara i trafik i 30, 40, kanske 50 år. Det ger kontinuitet och kontakt med en svunnen tid. De tyska järnvägsvagnar som trafikerade Alfred Nobel var när linjen lades ned 1994 tämligen gamla. De hade en karaktär som en nybyggd järnvägsvagn inte har, bruna paneler och sådant. Jag reste med dem många gånger – som barn, men minns dem ännu tydlig. Det var tyska vagnar naturligtvis och det innebar en upplevelse i sig, det var en bit av Tyskland som resenären kunde kliva på redan i Stockholm. Man kunde få en tysk tidning. Smörgåsen smakade tyskt (det vill säga bättre än SJ:s). Personalen var tysk och det fanns en konduktör i varje vagn.
Och sedan kunde man vakna upp i gryningen och ställa sig i fönstret i gången och se hur dimman lättade över det flacka nordtyska landskapet, innan tåget rullade in på det storslagna Hamburg Hbf.
På senare år har jag upplevt samma typ av intensivt, känslomässigt medryckande tågresande i Ryssland och Ukraina, där tågen ännu är ålderdomliga och långsamma och där avstånden är stora. Vagnarna där påminner i standard och atmosfär en del om de gamla tyska. Att närma sig Moskva, Kiev eller vilken ny stad som helst med tåg är någonting särskilt, värt mer än de timmar man eventuell tjänat på att flyga: först byarna, sedan de gråa förorterna, den särskilda miljön längs spåren, så staden, alla människorna, myllret på stationen, ljudet när tåget bromsar in...
Nu är det naturligtvis inte hållbart att förorda en återgång till vagnar av 50-talstyp och skenskarvar som låter angenämt och sövande. Men ett återupptagande av Alfred Nobel borde ligga i tiden. Miljön ska räddas, folk är mer benägna att välja tåg och järnvägen ska avregleras. Borde inte Deutsche Bahn kunna ordna det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar