"I tre dagar möts dessa människor, dessa främlingar, på ett tåg som styr deras öden" säger Poirot under en middag i restaurangvagnen i filmatiseringen av Agatha Christies Mordet på Orientexpressen.
Det visar sig visserligen att resenärerna på det tåget var allt annat än främlingar för varandra. Men tåget spelar ändå en central roll i berättelsen just eftersom personerna i den är hänvisade till den avgränsade plats som vagnarna utgör. För Christie, vars deckare ju brukar utspela sig i en sluten värld bland en mindre krets människor, måste det ha varit en perfekt mordplats.
I filmatiseringen från 1974 är tåget kanske ännu viktigare än i boken tack vare den visuella kraft som ett ångtåg i rörelse utstrålar. Historien utspelar sig dessutom på 1930-talet, då en resa med Orientexpressen var lyx och järnvägen ännu var ett snabbt, bekvämt och modernt sätt att resa på.
Hur järnvägen uppfattats har naturligtvis förändrats under dess 180-åriga historia. Den har varit symbolen för det moderna, för framåtskridandet, bemötts med fascination, skepsis och rentav skräck, varit en oundgänglig del i nazisternas rationella massmördande och blivit ett föga glamoröst transportslag bland andra.
I bildkonsten finns den rikligt representerad allt sedan Turners målning Rain, steam and spead från 1844. Impressionisterna Monet och Manet gillade att måla tåg. Även hos futuristerna finns lokomotivet med som en en symbol för styrka, teknik och framtid, även om kanske automobilen och flygmaskinen oftare förekommer hos dem.
Också många filmregissörer har tyckt om tåg, faktum är till och med att den allra första offentligt visade filmen av bröderna Lumiere var just en tågfilm: ett tåg rullar in på en station, passagerare sätter sig i rörelse för att kliva på. Inget mer, men nog för den tidens publik som sägs ha varit närmast i chocktillstånd.
Och sedan dess har det tuffat på med stora tågrån och Hitchcock och så vidare.
Järnvägen innebar naturligtvis en revolution på sin tid. Det är inte konstigt att den var attraktiv också för målare, filmskapare och författare. I dess barndom tyckte man att tågen gick hälsovådligt fort och Victor Hugo skrev hur landskapet susade förbi i sådan hastighet att det var omöjligt att se någonting ordentligt. I dag tycker vi nog snarare att tågen erbjuder ett rofyllt sätt att resa med en mycket angenäm utblick över landskapet, trots att de nu naturligtvis går mycket fortare än på 1830-talet.
Järnvägen har knappast samma starka tjuskraft nu som förr, bortsett förstås från för några inbitna entusiaster. Från att ha stått för det moderna och för framtiden erbjuder den i dag i bästa fall ett sätt att resa som kan hävda sig i konkurrensen med bil och flyg. Och den förknippas nog snarare med nostalgi än framtid.
Ändå har järnvägen naturligtvis en framtid, inte minst när energi ska sparas och utsläpp minskas. Återstår att se vilka bilder den kommer att ge upphov till i konsten och i våra huvuden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar