Tågen har flyttat

Äntligen har den så genomförts, tågflytten. Anläggningen har flyttat in i nya, större, ljusare och bättre lokaler! (ovan en bild från det nya tågrummet)
Redan från början har jag försökt anpassa bygget inför en framtida flytt, varför alltsammans är indelat i sektioner. Ändå var det med viss bävan som flytten genomfördes. Skulle allt få plats i lastbilen, så att vi slapp köra flera vändor? Hur skulle modulerna klara hanteringen? (Bild till vänster: nedmontering i gamla lokalen).


Men allt gick bra. Trots att det understundom föreföll nästintill omöjligt fick allt plats i bilen, och några allvarligare, svårreparabla skador har inte uppkommit på bygget. Så är ju också anläggningen knappt halvfärdig, och om landskapet blir lite "förstört" så gör det inget.


Viss dramatik infann sig när vi lastat i allt och var på väg mot den nya lokalen. Mitt under färd på E4:an havererade bilen: ett kraftigt ljud som om en ventil släppt ut ett övertryck hördes plötsligt. Någon fordonstekniker som vi talade med på telefon sa att det var turboslangen som gått av. Det skulle inte var någon fara att fara vidare, men bilen hade nu förlorat i kraft och accelererade endast mycket långsamt.




Men vi kom fram. I dag har allt ställs någorlunda på plats. Sektionerna är inte sammanfogade ännu; innan det sker ska jag göra en översyn av dem så att deras elförsörjning etc är tryggad. Skarvarna mellan modulerna är inte alltid perfekta; rälsen överlappar ofta någon centimeter eller så. En del räls var inte heller helt fästad och måste nu fixeras ordentligt.
Ånyo visar sig bristen på perfektion i bygget, och jag kan inte annat än imponeras av "riktiga" modelljärnvägare och deras välplanerade byggen.
Men lugn: anläggningen kommer att bli både driftsäker och vacker. Vänta bara.

En gammal bild...

En bild ur arkivet. BR 52 i Nördlingen. Baureihe 52 byggdes i mycket stort antal under kriget. De mönstrades tidigt ut i Västtyskland men användes längre i DDR, där en del av dem rustades upp i reko-programmet, som detta lok. Tågbloggen har tidigare skrivit om loket här.

iphone-app för modelljärnvägare!

I Sverige låter sig de offentliga modelljärnvägarna lätt räknas. Men i de tyskspråkiga länderna finns det hundratals visningsanläggningar - Schauanlagen.

Hur ska man då hitta till dem? Somliga har nått världsrykte, som Miniatur Wunderland i Hamburg och kanske också LOXX i Berlin. Men de övriga?

Den ledande modelljärnvägstidskriften MIBA har sammanställt vad de anser vara de 100 mest framstående: Die schönsten Schauanlagen in Deutschland, Österreich, Schweiz. Sammanställningen finns också som iphone-app. Här finns alla anläggningarna listade med bilder, kontaktinformation och adress. Och naturligtvis kopplat till en kartfunktion.

Så den som är på resa i Tyskland, Österrike eller Schweiz kan lätt zooma in närområdet för att hitta närmaste modelljärnväg. En utmärkt app.

Nytt nummer av MJ-magasinet

Sveriges enda renodlade tidning om modelljärnväg har utkommit med ett nytt nummer, det sjätte i ordningen. Det är ett fantastiskt initiativ att denna tidskrift har startats.

Liksom i förra numret medverkar Tågbloggens författare som skribent. Den här gången skriver jag om Märklins konkurs och återhämtning till ett, som det tycks, välmående företag.

Artikeln bygger till stora delar på en intervju med den kände märklinisten Peter Langhorst, som menar att Märklins konkurs berodde på att företaget plundrades av sina dåvarande ägare.

I MJ-magasinet finns en rad intressanta artiklar, bland annat om stationshus, bygget av en klubbanläggning i sektioner och ett porträtt av en anläggning med svensk förebild.

För övrigt hoppas jag snart kunna återuppta byggandet av min egen tyska 50-talsanläggning. Alltihop ska inom kort flyttas till en ny lokal. Det blir spännande att se hur det går, då visar det sig i vilken mån sektionerna fungerar.

VT 08.5: Ett Wirtschaftswunder- och triumftåg

Den första dieselmotorvagnen av typ VT 08.5 levererades 1952. Under 50-talet sattes de in som prestigefyllda fjärrtåg på olika sträckor i Västtyskland. En del for också till utlandet, som till exempel Roland som gick mellan Basel och Bremen, och som Märklin nyligen lanserade en modell av.

VT 08.5 var något av ett paradnummer för det unga DB och sägs också ha varit omtyckt av resenärerna. Den tidstypiska, men i mitt tycke fortfarande snygga designen utstrålade något nytt och modernt, i synnerhet jämfört med alla de ånglok som ännu dominerade de tyska järnvägarna vid denna tid. På detta sätt blir VT 08.5 också en symbol för efterkrigsåren och det tyska Wirtschaftswunder.

Ytterligare en symbolisk dimension fick VT 08.5 i samband med det tyska guldet i fotbolls-VM 1954, när det segrande laget åkte hem i triumf från Bern i just en VT 08.5. Vid det tillfället bar mittenvagnen påskriften Fussball-Weltmeister 1954.

På 60-talet byggdes tågen delvis om och degraderades till regional- och lokaltrafik. De sista ombyggda tågen togs ur trafik på 1980-talet.

Märklin har även tidigare haft en modell av VT 08.5, men då med en något äldre förebild än den nu aktuella modellen, som ska föreställa tåget såsom det såg ut i slutet av 1950-talet. Under de första åren hade tågen ett vinghjul i guld påmålat, detta ersattes senare med den klassiska DB-loggan.

Tåget är fyrdelat, med två motorvagnar och två mellanvagnar. Modellen är utrustad med flera ljudfunktioner och med belysning i vagnarna och i förarhytten.

Som vanligt är trycket och målningen snygg, ren och mycket detaljrik.

Trots vagnarnas längd är det möjligt att köra tåget i kurvor med radien 36 cm - en standard som i stort sett alla Märklin-fordon klarar. Det är imponerande, men å andra sidan blir det uppenbart hur snäv och därmed ful denna radie är (se bilden)

Om man ska gnälla kan det möjligen sägas att modellen hade varit näst intill fulländad om Märklin installerat ytterligare en ljudmodul. Tåget hade två motorvagnar, men i modellen finns högtalare endast i den ena änden. Det ger ett lite märkligt intryck. På det hela taget är det dock inget snack om att detta är en lyckad modell.

Med tanke på belysningen och att vagnarna har inredning som syns genom fönstren, vore det trevligt med några passagerare eller åtminstone en lokförare. Fast det går förstås att bygga in själv.

Nostalgivagn på Sörmlandspilen

Den rådande fordonsbristen hos SJ AB är inte enbart av ondo, åtminstone inte för en tågnörd. Den innebär nämligen bland annat att liggvagnar nu sätts in även på dagtåg, som i dag på regionaltåget Stockholm-Hallsberg.

Att få resa i en av dessa gamla kupévagnar var mycket njutningsfullt. Trots sin ålder är vagnarna bekväma och ger dessutom möjlighet till korridorhäng; att stå vid fönstret och titta ut (just vid denna resa var det mörkt ute, men i alla fall). Det är synd att kupévagnarna är näst intill avskaffade.

Jag vet inte när dessa vagnar är byggda och när de senast moderniserades, men en antydan om deras gammaldags charm ges av att dörrarna måste stängas manuellt.

Ryktet om vår nära förestående död är överdrivet

Det talas och skrivs ofta om modelljärnvägare som ett utdöende släkte.
Också i samband med Märklins konkurs har denna bild spridits. Det är bara äldre män som håller på med modelltåg och hela branschen är därmed mer eller mindre dödsdömd, sägs det.

Jag tror dock att detta är betydligt överdrivet. Det vore förvisso intressant att ta del av hur många modelltåg som säljs världen över och hur detta har förändrats över tid. Och sant är att många stora modelltågstillverkare - inte bara Märklin - har eller har haft stora problem.

I Märklins fall har det dock samtidigt hävdats att problemen berodde på att företaget gravt missköttes och att oanständigt mycket pengar togs ut av ägarna och av dem anlitade så kallade konsulter.

Häromdagen besökte jag den mycket trevliga butiken Eskader i Stockholm och talade med dess innehavare Peter Langhorst. Han menar att föreställningen om att det bara är gubbar som håller på med modelltåg och att branschen håller på att dö ut bara är skitsnack. Det säljs mer modelltåg än någonsin, hävdar han. Alla möjliga människor från barn till 90-åringar kör tåg och dessutom en tilltagande andel flickor och kvinnor. Denna andel borde förstås kunna ökas än mer.

En vanlig föreställning är också att orsaken till modelltågens påstådda kris är att barn nuförtiden bara vill hålla på med datorer. Även detta kan ifrågasättas. Det är klart att modelltåg inte är varje pojkes dröm och att många exempelvis spelar datorspel. Men man ska också ha klart för sig att en ny pryl inte automatiskt slår ut en gammal. Det skapas också nya behov. Folk har olika intressen. Den tryckta boken har inte försvunnit, inte papperstidningen heller, inte ens vinylskivan. Videon dödade inte alla biografer.

I den utmärkta tidskriften Eisenbahn-Kuriers senaste nummer läser jag om en modelltågsmässa i Köln som lockade 65.000 besökare på fyra dagar. "En (...) bekräftelse på Hobbyns obrutna höga attraktionskraft", enligt tidskriften.