Mer äventyr

O F Heinrich verkar ha varit en flitig författare, ty 1951 och 1952 utkom ytterligare två äventyrsböcker i tågmiljö författade av honom. Och det handlar inte om nyupplagor; böckerna är också alldeles tydligt skrivna efter kriget.

I Fahrt frei für FD-122 (1952)får vi än en gång följa en pojke, Paul heter han den här gången, som växer upp i en järnvägarfamilj - och vars önskan det är att en gång själv få arbeta vid järnvägen. Fadern är krigsskadad och har därför blivit förflyttad till ett mindre krävande arbete vid en blockpost.

En gång får Paul åka med i snälltågslokomotivet, en storartad upplevelse där tåget rusar fram i 100 km/h och alla signaler står på freie Fahrt.

Paul lyckas liksom Otto i Die S-kurve bei Remberg avstyra en katastrof, men den här gången handlar det inte om en olycka, utan om sabotage. Banditer har förstört rälsen för att få snälltåget att spåra ur, men Paul lyckas genom sitt rådiga ingripande få stopp på tåget i tid. Vad det handlar om för banditer och vad terroristerna haft för motiv får läsaren aldrig veta, kanske ville Heinrich undvika allt som kunde anta politiska dimensioner.

Som tack får Paul inte bara lovord utan också en belöning av direktionen, som lovar att betala hans utbildning till järnvägsingenjör. Pappan hade med sin magra lön ingen möjlighet därtill (att mamman inte yrkesarbetar är en självklarhet här).

Också i Der heizer vom Bukarest-Express (1951) kastar det nyss avslutade kriget sina långa skuggor. Här är det en tysk familj där pappan är ingenjör som reser till Rumänien för att hjälpa till att modernisera järnvägen där. Om de tyska järnvägarna i böckerna kännetecknas av punktlighet och pliktuppfyllelse är det betydligt mindre välorganiserat i Rumänien, på gränsen till Orienten. Här får man vänta på de försenade tågen. Rumänerna är dock trevliga människor, och snart lär familjen och dess 13-årige pojke känna Mihai, en ung, fattig rumän. Tack vare den tyska familjens hjälp får han tjänst som eldare.

Även denna gång är - förstås - en katastrof nära. Mihais lokförare är krigstraumatiserad och tycks få någon sorts psykosgenombrott under färd. Han kör för fort och slutar till sist till och med att ta hänsyn till stoppsignaler. Mihai lyckas dock få stopp på tåget innan något allvarligare inträffar. Han får naturligtvis vederbörligt beröm och det ställs i utsikt att han kan få sin utbildning till lokförare betald - med sin fattiga bakgrund hade han annars inte haft någon chans att uppfylla den dröm som är slutmålet i alla de tre böcker i genren som vi hittills refererat: att få ett bra jobb vid järnvägen.