Hela folkets järnväg

Begreppet hela folkets järnväg tycks ha satt djupa spår i den svenska folksjälen. Inte sällan hörs människor på ett eller annat sätt referera till denna uppenbarligen mycket framgångsrika reklamslogan, i allmänhet med undertexten att det var bättre förr och att SJ inte längre är (men borde vara) hela folkets järnväg. Många som söker på nätet efter "hela folkets järnväg" hamnar också på denna blogg. Jag ska därför nedan försöka att något belysa begreppet med utgångspunkt från vad jag funnit i SJ:s reklamarkiv på Sveriges Järnvägsmuseum.

Det hela är något märkligt, eftersom det nu är länge sedan som begreppet lanserades. Det var någon gång under 1930-talets första hälft som uttrycket började användas. Under några år förekom det i olika trycksaker och reklamblad från SJ och då som en uppmaning: "Använd hela folkets järnväg".

Jag vet inte vem som eller exakt varför man hittade på denna slogan. Några år senare inleddes arbetet med att verkligen göra de svenska järnvägarna till "folkets" i och med beslutet om förstatligandet av de privata banorna 1939. Ytterligare några decennier senare kom järnvägsdöden när olönsamma banor och stationer lades ned.

Hela folkets järnväg tycks i första hand ha syftat på att Statens Järnvägar var just statens och därmed hela folkets. I någon sorts socialistisk-nationalistisk anda uppmuntrades det svenska och det statliga. Så här kunde det låta i ett reklamblad 1936:

Kom ihåg att SJ för underhåll och drift alltid köper svenska varor, när sådana kunna finnas att för ändamålen tillgå. SJ betalar därvid som regel ett högre pris än vad köp från utlandet behövde betinga - allt i syfte att gynna svenskt produktionsliv.
Använd Ni i gengäld SJ för Edra resor och transporter. SJ utför nu sitt trafikarbete till 80 % med drivkraft från landets egna vita kol; på SJ löpa endast svenskbyggda lokomotiv; alla SJ vagnar äro svenskbyggda. - Genom att anlita SJ gynnar även Ni svensk produktion.
SJ är hela nationens egendom.
Varje svensk är delägare i statsbaneaffären. Varje svensk har ett eget intresse av dess framgång eller motgång. Varje kronas inkomst för ett till densamma uppdraget transportarbete går praktiskt taget helt till lättande av bördan för landets skattebetalare.

Tonen är intressant; det är inte mycket om vad SJ kan göra för folket, utan mera vad folket kan göra för SJ (och därmed staten som är lika med folket).

"Hela folkets järnväg" uppfattas nog i dag som att SJ var och bör vara ett allmännyttigt företag till för "folket". Att vi skulle välja SJ av någon sorts solidaritet med oss själva föresvävar knappast någon (och skulle inte göra det ens om SJ var ett statligt verk), vilket naturligtvis hänger samman med att alla inte sätter likhetstecken mellan folket och staten.

Under 1940-talet tycks så Hela folkets järnväg försvinna ur SJ:s propaganda. Jag vet inte om det återlanserades senare. Om inte är det kanske ännu märkligare att det lever kvar i folks medvetande, men kanske beror det på att många verkligen har föreställningen att SJ ska vara ett verk och en allmän serviceinrättning.

Så var det ju också länge, på sätt och vis; SJ skulle trafikera även olönsamma banor och tillämpa enhetstaxa. Men motsättningen mellan detta och den ekonomiska verkligheten, som tvingade staten att från och med 1950-talet skjuta till pengar för att finansiera det olönsamma nätet samtidigt som tanken var att järnvägen skulle bära sig själv och drivas affärsmässigt, fanns där hela tiden.

I dag är statens krav på SJ AB att det ska vara lönsamt. Olönsam trafik finansieras via skattsedeln genom att kommuner och landsting betalar för regionaltrafik. Infrastrukturen bekostas av staten.

Mycket finns att säga om järnvägarna i Sverige och deras brister. Och visst kan vi drömma om en järnväg för folket. Frågan är dock vad detta i själva verket betyder och hur det i så fall ska organiseras.

Affischen ovan finns hos Sveriges Järnvägsmuseum i Gävle.