Järnvägsdrömmar

På 1950-talet utkom i Tyskland en rad nyupplagor av pojk- eller äventyrsböcker som utspelar sig i järnvägsmiljö.

Även om böckerna kanske inte representerar det yppersta av vad tysk litteratur frambragt, är de intressanta ur ett järnvägshistoriskt perspektiv. Framför allt genom att de, menar jag, säger något om hur järnvägen vid denna tid ännu uppfattades, men också genom att de faktiskt ger en inblick i driftförhållanden på ånglokstiden.

Detta gäller åtminstone den bok som jag här ska resonera litet kring: Die S-kurve bei Remberg av författaren O F Heinrich. Mitt exemplar är tryckt 1951 och är den 16 upplagan. När boken först kom ut vet jag inte, men en rimlig gissning är att den är skriven på 1930-talet.

Här får vi följa den unge Ottos uppväxt i skuggan av järnvägen, allt från det att han som 6-åring får tillbringa tid med de vuxna järnvägarna vid rangerbangården till det att han - självklart - själv får tjänst vid järnvägen.

Ottos stora bragd är att han avvärjer en svår järnvägsolycka. Tack vare det han lärt sig av sina vänner vid järnvägen lyckas han i sista sekund telegrafera till närmaste station och stoppa ett tåg som är på väg ut på en bandel där banvallen spolats bort av ett häftigt oväder.

Men innan vi når fram till denna bokens dramatiska höjdpunkt får vi alltså följa Otto och hans liv vid järnvägen. Här får han - och läsaren - lära sig om för- och huvudsignaler, blockposter, tåganmälan via telegraf och om de mängder av anställda med olika titlar som finns vid järnvägen. Det är en organisation av ordning och reda, plikt och punktlighet men också något att drömma om, ty järnvägen är synonym med resandet och att längta bort:

"Pojken kände en längtan till fjärran platser. Så var det ofta när han såg tågen fara genom landskapet eller när han stod på perrongen och läste skyltarna på vagnarna. Allt som oftast dök det där upp främmande namn: Praha-Wien-Budapest eller Brenner-Verona-Firenze-Roma. Hur långt kunde det vara? För tåget bara en dag, högst två - för honom... en oändlighet"

(Min översättning)

När de första järnvägarna togs i drift var det en oerhörd revolution i sättet att resa och något som fascinerade konstnärer, författare och så småningom filmmakare. Som omnämnts i tidigare inlägg måste man ha i åtanke sådana saker som att det nu för första gången var möjligt att ta sig fram över land utan att göra bruk av muskelkraft; att tågen gick med en tidigare inte skådad hastighet och så vidare.

Järnvägen tycks ha behållit sin tjuskraft i kanske 100, 120 år, det vill säga så länge som den var helt dominerande som transportmedel på land. För Otto i Die S-kurve bei Remberg gick tågen fortfarande oerhört fort. De förde med sig löften om fjärran länder och om äventyr och för honom - och, får man förmoda, bokens unga läsare - var det en dröm att få arbeta vid järnvägen.

För den som i dag är järnvägshistoriskt intresserad och järnvägsnostalgiskt lagd vilar det ett romantiskt skimmer över forna tiders tåg med lyxiga restaurangvagnar eller tvärtom obekväma tredjeklassbänkar, dragna av kraftfulla ånglok; en romantiserad bild som naturligtvis inte är en sann bild av de järnvägsanställdas vardag vid denna tid. Ty vardagen är just vardag och naturligtvis var det slitigt och skitigt och jobbigt att skyffla kol.

Men vad som är intressant att notera är att en sådan romantiserad och idealiserad bild också var förhanden vid den aktuella tiden. Och jag tror nog att det var vanligare förr att barnen (och säkert också några vuxna) betraktade ett nytt ånglok med fascination än vad det i dag är att någon låter sig tjusas av en X 40 (dubbeldäckare).