Saknar ni också järnvägskupén?

Kupé heter SJ:s tidning som brukar finnas gratis på tågen, vanligen placerade i fickan på den framförvarande stolsryggen - en placering som naturligtvis hade varit omöjlig om vi fortfarande rest i kupéer.
Bortsett från i sovvagnarna verkar de vara borta.
Men för inte så länge sedan dominerade de och en gång i tiden var de, åtminstone i Europa, allenarådande i första och andra klass.

I USA har man alltid rest som vi gör i Sverige i dag, det vill säga i salongsvagnar. Men i Europa färdades vi i små rum, i kupéer, som dessutom länge saknade förbindelser med varandra. Från början fanns det ingen korridor utan varje kupé hade sin egen dörr ut.

Järnvägskupén var en överföring av förhållandena i hästvagnen/diligensen, där resenärerna satt mitt emot varandra.
Wolfgang Schivelbusch har redogjort för detta och annat som har med kupéerna att göra i sin bok Järnvägsresandets historia. Han menar att vad som en gång fyllde sitt syfte i hästvagnen, alltså att passagerarna satt vända mot varandra, egentligen förlorade sin funktion i järnvägsvagnen: den kommunikation, det samtal, som förefallit naturligt i diligensen, ville inte uppstå mellan de fullständiga främlingarna i järnvägskupén. Ändå bestämde man sig i Europa för att alla vagnar skulle inredas med kupéer.

Kupéresandet har också intressanta psykologiska aspekter och eggade resenärernas fantasi, ty i det isolerade rummet var man verkligen instängd med främlingar, åtminstone fram till dess att sidokorridoren uppfanns. Vad som helst kunde hända, och hände också. Flera kupémord fick stor uppmärksamhet på 1800-talet - och satte fokus på problemet med att det saknades kommunikation mellan kupéerna. Så småningom infördes sidogången, vilken kan sägas kombinera kupévagnen med den amerikanska genomgångsvagnen.

Känslan av att vara instängd och utlämnad åt främmande människor beskriver August Strindberg på ett utmärkt sätt i en av sina prosabitar från 1890-talet:
"Under hela fyrtioåtta timmar har jag suttit som fånge i en järnvägswaggon" skriver han och beklagar sig först över hur han måste stå ut med sina medpassagerare:
"Till en början avskydde jag dem bara, ty de störde mig, dessa varelser, som tvingade mig lära mig deras anletsdrag och med våld nödgade mig att åhöra deras samspråk... "
Så småningom intar dock författaren en mer försonlig ton:
"Lösryckta från sin vanliga levnadssfär ... ingåvo de mig ömkan"
När passagerarna, utmattade och fjärran från sina hem slutligen somnar, faller de in i ett ursprungligt, djuriskt tillstånd och drömmer sig bort från den otrevliga järnvägskupén. De har
..."återfallit i djurens eller vildens tillstånd och drömma om gröna betesmarker, eller kanske också ett gott mord, en våldtäkt eller ett incestbrott!"

I dag utsätts vi inte lika intensivt för våra medresenärers ansikten, ty de sitter med ryggen mot oss eller vid sidan om. Vi behöver inte oroa oss för var vi ska fästa blicken och inte hålla upp vår medhavda tidning som en skyddsbarriär mot främlingarna. Vi kan i lugn och ro läsa kupé. Och ändå kanske sakna den påtvingade intimiteten i kupén.

Bilden är hämtad från en broschyr om SJ:s förbindelser till utlandet via Trelleborg-Sassnitz från 1930-talet. Broschyren finns på Sveriges järnvägsmuseum i Gävle.