Järnvägshistoria handlar ofta om
den tekniska utvecklingen eller om järnvägarna ur ett samhällsvetenskapligt,
oftast ekonomiskt perspektiv. Att närma sig den från ett humanistiskt, idé- och
kulturhistoriskt håll är inte lika vanligt. Men även ett sådant betraktelsesätt
är naturligtvis mycket intressant. Hur har järnvägen uppfattats och beskrivits
i olika tider? Vilka symbolvärden är förknippad med den?
Ett sätt att undersöka sådana
frågeställningar är att titta på hur järnvägar har skildrats i konsten. Det finns många exempel på tåg och järnvägar inom bildkonsten,
litteraturen, filmen och till och med i musiken. Här ska jag nämna några
litterära verk där de spelar en central roll, och där järnvägen har fått stå symbol för såväl något skrämmande
och hotfullt som för framåtskridande och utveckling – ibland också i samma
verk.
I världens kanske bästa järnvägsroman, Emile Zolas Människodjuret, bildar den fond åt en berättelse om
destruktiva passioner och mordlust. Här får vi följa lokföraren Jaques, som
endast i förarhytten på sitt lok finner ro från sin ångest och sin obetvingliga
lust att döda kvinnor. Den ömhet som han inte kan visa i en relation till en kvinna
ägnar han i stället sitt lok, som vårdas kärleksfullt och kallas vid ett
kvinnonamn.
I boken får tåget representera en okuvlig och samtidigt
alienerande och destruktiv kraft, som för mänskligheten in i framtiden. Romanen
slutar med följande beskrivning av ett skenande tåg lastat med soldater på väg
till fronten:
Vad betydde de offer som loket
krossade på sin väg? Gick inte tåget trots allt mot framtiden, obekymrat om det
blod som spilldes? Som ett blint och dövt odjur rullade det fram utan förare i
mörkret, rullade och rullade, lastat med all denna kanonmat, dessa druckna,
skrålande soldater, som redan var förslöade av trötthet.
Charles Dickens var en tidig järnvägsskildrare. I
novellen The Signalman förknippas
järnvägen liksom i Människodjuret
snarast med något otäckt och hotfullt. Här får vi möta en järnvägstjänsteman
som anfäktas av övernaturliga varsel om kommande tågolyckor.
En betydligt mer positiv syn på det nya transportmedlet visar
Jules Verne, en författare som ju
var mycket intresserad av sin tids tekniska framsteg.
För Philaes Fogg, huvudpersonen i Jorden runt på 80 dagar, är järnvägen tillsammans med ångbåtarna
förutsättningen för att han ska lyckas med sin rekordsnabba resa. De nya
transportmedlen har förändrat sättet att resa i grunden och därmed krympt
världen, framhåller Fogg i början av boken:
”Förr i världen var den stor”, säger
Phileas Fogg innan han fortsätter med att ”Ja (…) man kan verkligen fara jorden
runt på åtti dagar sedan järnvägssträckan mellan Rothal och Allahabad på ”Great
Indian Penisula Railway” har öppnat.”
Phileas Fogg blir i denna roman en personifiering och symbol
för den nya tiden, med sina fasta vanor och sin besatthet av tid:
Om man betraktade Phileas Foggs liv
och handlingar fick man det intrycket att han var lika välbalanserad och
perfekt som en kronometer från Leroy eller Earnshaw. Han var i själva verket
den personifierade noggrannheten och punktligheten.
Även svenska författare har skrivit om järnvägar och tåg. Hos
August Strindberg kan både en
kritisk och en mer positiv hållning till järnvägen spåras.
I den satiriska Det nya
riket återfinns en underhållande beskrivning av en järnvägsinvigning. Boken
är skriven i en tid då nya järnvägslinjer växte fram i snabb takt, och här verkar
det röra sig om endast en mindre betydelsefull, privat bana. Icke desto mindre
är kungen där för att inviga, och han ställs tillsammans med den uppblåsta
överklassen mot den hårt arbetande bonden som inte tycks ha någon nytta av
järnvägen.
I den kanske mindre kända skriften Bland franska bönder är tågresorna å andra sidan en förutsättning
för Strindbergs projekt att snabbt genomresa Frankrike för att undersöka
förhållandena på landsbygden. Genom att anteckna vad han ser från kupéfönstret
och genom att göra korta, men otaliga uppehåll på olika platser i landet vill
författaren få en överblick över böndernas situation.
Strindberg nämner uppfattningen att det inte skulle gå att se
någonting från tåget – något som han menar inte stämmer:
Det har blivit en trossägen, att man
ingenting ser från kupéfönstret. Det är sant att ett ointresserat öga endast
ser en häck och en rad telegrafstolpar. Men efter tre års övning och vana att
se, har jag från kupéfönster »refererat» och tecknat landskap, flora, bondhus
och redskap från Tyskland, Frankrike, Italien, Schweiz, Tyrolen, Danmark och
Sverige.
Samtidigt förutsätter detta ett stort mått av igenkännande,
enligt författaren, som fortsätter:
Jag vill därför icke tillråda någon
att beskriva ett främmande land endast från kupéfönstret, ty villkoret för att
kunna göra det är helt enkelt att veta allt förut.
Pär Lagerkvist har i sin självbiografiska bok Gäst hos verkligheten skildrat sin
uppväxtmiljö vid en svensk järnvägsstation omkring det förra sekelskiftet. Här
går livet sin gilla gång vid stationen, och tågen är en helt naturlig del av
barnets uppväxtmiljö. Boken berättar också om förhållandena mellan stad och
land och om urbaniseringen, där den yngre generationen flyttat in till staden
och arbetar vid järnvägen, medan den äldre bor kvar på landet och skickar mjölk
med tåget till stadsborna.
En svensk roman där järnvägen står helt i centrum är Gustav Olsons Tåg ut! Här skildras en
privat järnväg någonstans i Sverige under 1900-talets första hälft.
Beskrivningarna av livet vid järnvägen är detaljerade och intressanta för den
som är intresserad av järnvägshistoria. Boken beskriver hur den lilla järnvägen
alltmer hotas av konkurrensen från den framväxande bilismen.
Agatha Christie låter flera av sina romaner utspelas
i tågmiljö. När hon kom ut med Mordet på
Orientexpressen 1934 var järnvägens pionjärtid sedan länge över. Men
fortfarande var tåget ett sätt för bättre bemedlade att resa bekvämt över långa
sträckor, som på Orientexpressen. I boken spelar tåget en viktig roll för intrigen,
som bygger på att sällskapet är isolerat och att mördaren finns inom en
begränsad krets. När tåget är i rörelse och sedan fastnar i en snödriva mitt
ute i ingenstans, finns det ingen möjlighet för någon att stiga av eller på.
(Liknande förutsättningar råder för övrigt i Hitchcocks film En dam försvinner från 1938).
Att järnvägen ännu på 1950-talet kunde förknippas med något
äventyrligt och spännande bevisas av en särskild genre inom
järnvägslitteraturen, som närmast kan beskrivas som pojk- eller äventyrsböcker.
Den tyske författaren O F Heinrich skrev flera sådana böcker. I Fahrt frei für FD-122 får vi följa en
ung pojke med järnvägsintresse, som tack vare sitt rådiga ingripande och sina
kunskaper om telegrafer och järnvägsteknik lyckas avstyra ett allvarligt
attentat mot ett persontåg. Ett liknande tema återfinns i Die S-Kurve bei Remberg av samma författare. Även här lyckas en pojke förhindra en
annalkande katastrof, även om hotet denna gång inte utgörs av terrorister, utan
av en borstpolad banvall.
Förutom att vara spännande och att förmedla tidens
värderingar, har böckerna också ett pedagogiskt innehåll när de berättar om
telegrafer, signaler och annan järnvägsteknik. Och för oss som läser dem i dag
berättar de om att det nog fanns många pojkar som drömde om denna imponerande
teknik och om de stora, framrusande ångloken.
