Järnvägar i skönlitteraturen

Järnvägshistoria handlar ofta om den tekniska utvecklingen eller om järnvägarna ur ett samhällsvetenskapligt, oftast ekonomiskt perspektiv. Att närma sig den från ett humanistiskt, idé- och kulturhistoriskt håll är inte lika vanligt. Men även ett sådant betraktelsesätt är naturligtvis mycket intressant. Hur har järnvägen uppfattats och beskrivits i olika tider? Vilka symbolvärden är förknippad med den?

Ett sätt att undersöka sådana frågeställningar är att titta på hur järnvägar har skildrats i konsten. Det finns många exempel på tåg och järnvägar inom bildkonsten, litteraturen, filmen och till och med i musiken. Här ska jag nämna några litterära verk där de spelar en central roll, och där järnvägen har fått stå symbol för såväl något skrämmande och hotfullt som för framåtskridande och utveckling – ibland också i samma verk.

I världens kanske bästa järnvägsroman, Emile Zolas Människodjuret, bildar den fond åt en berättelse om destruktiva passioner och mordlust. Här får vi följa lokföraren Jaques, som endast i förarhytten på sitt lok finner ro från sin ångest och sin obetvingliga lust att döda kvinnor. Den ömhet som han inte kan visa i en relation till en kvinna ägnar han i stället sitt lok, som vårdas kärleksfullt och kallas vid ett kvinnonamn.

I boken får tåget representera en okuvlig och samtidigt alienerande och destruktiv kraft, som för mänskligheten in i framtiden. Romanen slutar med följande beskrivning av ett skenande tåg lastat med soldater på väg till fronten:

Vad betydde de offer som loket krossade på sin väg? Gick inte tåget trots allt mot framtiden, obekymrat om det blod som spilldes? Som ett blint och dövt odjur rullade det fram utan förare i mörkret, rullade och rullade, lastat med all denna kanonmat, dessa druckna, skrålande soldater, som redan var förslöade av trötthet.

Charles Dickens var en tidig järnvägsskildrare. I novellen The Signalman förknippas järnvägen liksom i Människodjuret snarast med något otäckt och hotfullt. Här får vi möta en järnvägstjänsteman som anfäktas av övernaturliga varsel om kommande tågolyckor.

En betydligt mer positiv syn på det nya transportmedlet visar Jules Verne, en författare som ju var mycket intresserad av sin tids tekniska framsteg.

För Philaes Fogg, huvudpersonen i Jorden runt på 80 dagar, är järnvägen tillsammans med ångbåtarna förutsättningen för att han ska lyckas med sin rekordsnabba resa. De nya transportmedlen har förändrat sättet att resa i grunden och därmed krympt världen, framhåller Fogg i början av boken:

”Förr i världen var den stor”, säger Phileas Fogg innan han fortsätter med att ”Ja (…) man kan verkligen fara jorden runt på åtti dagar sedan järnvägssträckan mellan Rothal och Allahabad på ”Great Indian Penisula Railway” har öppnat.”

Phileas Fogg blir i denna roman en personifiering och symbol för den nya tiden, med sina fasta vanor och sin besatthet av tid:

Om man betraktade Phileas Foggs liv och handlingar fick man det intrycket att han var lika välbalanserad och perfekt som en kronometer från Leroy eller Earnshaw. Han var i själva verket den personifierade noggrannheten och punktligheten.

Även svenska författare har skrivit om järnvägar och tåg. Hos August Strindberg kan både en kritisk och en mer positiv hållning till järnvägen spåras.

I den satiriska Det nya riket återfinns en underhållande beskrivning av en järnvägsinvigning. Boken är skriven i en tid då nya järnvägslinjer växte fram i snabb takt, och här verkar det röra sig om endast en mindre betydelsefull, privat bana. Icke desto mindre är kungen där för att inviga, och han ställs tillsammans med den uppblåsta överklassen mot den hårt arbetande bonden som inte tycks ha någon nytta av järnvägen.

I den kanske mindre kända skriften Bland franska bönder är tågresorna å andra sidan en förutsättning för Strindbergs projekt att snabbt genomresa Frankrike för att undersöka förhållandena på landsbygden. Genom att anteckna vad han ser från kupéfönstret och genom att göra korta, men otaliga uppehåll på olika platser i landet vill författaren få en överblick över böndernas situation.

Strindberg nämner uppfattningen att det inte skulle gå att se någonting från tåget – något som han menar inte stämmer:

Det har blivit en trossägen, att man ingenting ser från kupéfönstret. Det är sant att ett ointresserat öga endast ser en häck och en rad telegrafstolpar. Men efter tre års övning och vana att se, har jag från kupéfönster »refererat» och tecknat landskap, flora, bondhus och redskap från Tyskland, Frankrike, Italien, Schweiz, Tyrolen, Danmark och Sverige.

Samtidigt förutsätter detta ett stort mått av igenkännande, enligt författaren, som fortsätter:

Jag vill därför icke tillråda någon att beskriva ett främmande land endast från kupéfönstret, ty villkoret för att kunna göra det är helt enkelt att veta allt förut.

Pär Lagerkvist har i sin självbiografiska bok Gäst hos verkligheten skildrat sin uppväxtmiljö vid en svensk järnvägsstation omkring det förra sekelskiftet. Här går livet sin gilla gång vid stationen, och tågen är en helt naturlig del av barnets uppväxtmiljö. Boken berättar också om förhållandena mellan stad och land och om urbaniseringen, där den yngre generationen flyttat in till staden och arbetar vid järnvägen, medan den äldre bor kvar på landet och skickar mjölk med tåget till stadsborna.

En svensk roman där järnvägen står helt i centrum är Gustav Olsons Tåg ut! Här skildras en privat järnväg någonstans i Sverige under 1900-talets första hälft. Beskrivningarna av livet vid järnvägen är detaljerade och intressanta för den som är intresserad av järnvägshistoria. Boken beskriver hur den lilla järnvägen alltmer hotas av konkurrensen från den framväxande bilismen.

Agatha Christie låter flera av sina romaner utspelas i tågmiljö. När hon kom ut med Mordet på Orientexpressen 1934 var järnvägens pionjärtid sedan länge över. Men fortfarande var tåget ett sätt för bättre bemedlade att resa bekvämt över långa sträckor, som på Orientexpressen. I boken spelar tåget en viktig roll för intrigen, som bygger på att sällskapet är isolerat och att mördaren finns inom en begränsad krets. När tåget är i rörelse och sedan fastnar i en snödriva mitt ute i ingenstans, finns det ingen möjlighet för någon att stiga av eller på. (Liknande förutsättningar råder för övrigt i Hitchcocks film En dam försvinner från 1938).

Att järnvägen ännu på 1950-talet kunde förknippas med något äventyrligt och spännande bevisas av en särskild genre inom järnvägslitteraturen, som närmast kan beskrivas som pojk- eller äventyrsböcker. Den tyske författaren O F Heinrich skrev flera sådana böcker. I Fahrt frei für FD-122 får vi följa en ung pojke med järnvägsintresse, som tack vare sitt rådiga ingripande och sina kunskaper om telegrafer och järnvägsteknik lyckas avstyra ett allvarligt attentat mot ett persontåg. Ett liknande tema återfinns i Die S-Kurve bei Remberg av samma författare.  Även här lyckas en pojke förhindra en annalkande katastrof, även om hotet denna gång inte utgörs av terrorister, utan av en borstpolad banvall.

Förutom att vara spännande och att förmedla tidens värderingar, har böckerna också ett pedagogiskt innehåll när de berättar om telegrafer, signaler och annan järnvägsteknik. Och för oss som läser dem i dag berättar de om att det nog fanns många pojkar som drömde om denna imponerande teknik och om de stora, framrusande ångloken.